Att välja boplats...

Jag är en hemnet-addict....Det tar sig uttrycket att jag surfar runt - ibland planlöst, men ofta med uttalat syfte - och tittar på bostäder runtom i Sverige....villor i Lidköping ena dagen, sommarställen i Simrishamn nästa, Sveriges billigaste ena dagen och Sveriges lyxigaste andra.

Sambon och jag när en dröm om att, när alla barnen flyttat ut (ja kanske inte lille Leon eftersom han nog inte kommer flytta hemifrån förrän det är dags för sambon och mig att hamna på långvården) så ska vi flytta in i en vacker våning på Söder. Gärna med sjöutsikt.

Vissa dagar så pratar vi annars om att flytta till något större. Typ ett hus i närheten eller kanske något närmare stan. Igår såg jag ett perfekt boende för vår familj i Farsta. En sekelskiftesvilla på sammanlagt 350 kvadratmeter med nio rum och härligt kök för "bara" 10 miljoner.

Men vi landar alltid i samma slutsats. Vi bor kanonbra där vi bor. Lite trångt, men utformat för våra behov just nu, och det är billigt. Det är inte oviktigt. Vi har lust att leva också - och göra saker med och för våra barn. Resa till Bali eller London, gå på museum eller Junibacken (som ju kostar skjortan för en storfamilj), gå på restaurang nu och då....eller bara handla lite extra gott en fredagskväll.....

Alltså blir vi kvar i förortsradhuset uppe på berget, med innergården som är som gjord för små barn att springa ut och leka på och utsikten som (i alla fall innan träden fått löv) vetter mot sjön. Förortslyx när det är som allra bäst!

Nu börjar utflyktstiden....

...och det gör mig väldigt lycklig. Jag är en riktig sucker för sol och värme och jag älskar att packa utflyktskorgar och åka iväg med barn eller sambo eller både och.

När mina stora barn var små hittade jag ofta på små utflykter bara sådär....De pratar fortfarande om den lilla höstutflykten när vi gick till det som här kallas för Hundudden, och när jag mitt i promenaden plötsligt "hittade" en påse med något odefinierbart brunt i, bredvid stigen. De såg förskräckta på när jag öppnade påsen och smakade på innehållet. Vad de inte visste då när jag började äta - men skrattar åt nu - är att jag "planterade" påsen där och att den innehöll mjölkchoklad!

Andra favvisar under årens lopp är alla gånger då vi varit ute i snö och tidig vårsol och lekt och sedan kommit hem och jag snabbt fixat ihop våfflor som vi ätit sittande på berget utanför vårt hus....eller sommarutflykterna med nybakade kanelbullar och saft....När som helst - hur som helst. Utflykter gör mig glad.

Idag ska min kära sambo och min minsta lilla son och jag åka på utflykt till Bergsgruvans parklek på Söder har jag bestämt. Jag ordnar äggmackor och saft. Vi ska åka pendeltåg. Jag vet att Leon bara kommer älska parkleken där det finns ett tåg och rutschkanor och en stor klätterställning...Bara vetskapen om att han kommer att få en bra dag gör MIG lycklig!

Twitter....eller inte twitter....det är frågan....

Sitter precis framför teven och blir jätteupprörd över att Håkan Juholt tycker att det ska bli twitterförbud i riksdagen. Några moderater hade tydligen sett en Sverigedemokrat sitta i socialdemokraten Ylva Johanssons rum och diskutera, och twittrat om detta, något som fick flera socialdemokrater att gå i taket, och Juholt uttrycker att "sunt förnuft borde gälla men om det inte fungerar så måste det till regelverk" - underförstått att man inte ska twittra om det som händer i riksdagen!

Jag tycker att det är jättebra att vi har sociala medier som ökar genomlysningen i maktens korridorer och jag blir väldigt upprörd över att en partiledare i vårt demokratiska land överhuvudtaget vågar uttrycka sig på dylikt sätt. Demokratiseringsprocessen i arabvärlden har uppenbarligen inte gett någon effekt i huvudet på Juholt.....

Trivsel är mitt nyckelord.

Ja så har sambon och jag diskuterat fram och tillbaka kring frågeställningen Vad är det viktigaste i ditt liv? Det känns som sagt inte som något man hostar upp på en kafferast men vi fick till stånd lite "vaskning" kring de begrepp som vi spontant kände var viktiga, och det slutade med att sambons nyckelord blev "ödmjukhet" och mitt blev "trivsel". Med andra ord ska jag i alla situationer i livet välja enligt devisen "skapar detta trivsel för mig?". Jag tror att det är ett av flera viktiga ord jag skulle behöva tänka på i mitt dagliga liv, men det öppnar upp för intressanta vägval då jag till exempel står i konfliktsituationer. Kan man komma ihåg att tänka på trivsel om man hamnar i affekt? Kan sambon komma ihåg att tänka på ödmjukhet om han hamnar i affekt?

Hur gjorde vi då? Ja om du vill prova på själv så kan du antingen köpa Martin Ehdins bok Vad är det viktigaste i mitt liv? eller följa min amatörlista (uppspaltad enligt den tänkta gången beskriven i artikeln i Amelia). Enligt min mening blir det bäst resultat om någon annan får ställa frågorna och ta anteckningar medan du själv tänker högt - då är det lättare att jobba med sina tankar och man kan få respons som utvecklar tankegången.

1. Säg vad som är viktigt i livet - rent generellt.

2. Konkretisera VAD du menar med det du sagt var viktigt (tex om man säger Pengar - menar man att ha mycket pengar på banken eller att kunna köpa vad man vill?)

3. Av ovan nämnda kategorier - vad är viktigast för dig personligen? Välj tre eller max fyra.

4. Försök hitta nyckel- eller stödord som beskriver dina viktigaste kategorier och det som gör att kategorin kan fyllas med mening för dig.

5. Besvara frågan vad skulle det ge dig om du ägnade mer tid åt ....[dina nyckelord]? Skulle det ge dig mer mening med livet?

6. Vilket av nyckelorden väljer du som ditt ledord efter att ha resonerat kring vad de olika orden ger dig?

Hoppas det kan ge dig ett bra svar på vad just du tycker är viktigt i livet och hur det kan tillföra mer känsla av mening. Jag och min sambo ska försöka börja tänka på våra ord och låta dem vara tongivande....I mitt fall ska jag börja med en gång genom att gå ut i solskenet och umgås med Leon en liten stund - det ger trivsel!!!

Vad är det viktigaste i ditt liv?

När min kära sambo flyger - vilket är ungefär två gånger i veckan - så brukar han snappa med sig något trevligt magasin åt mig som väntar hemma. Denna vecka var det tidningen Kattis som jag fick i handen, och den innehöll flera sidor reportage kring en ny bok, en coachningsmetod och ett tänk med huvudfrågan Vad är det viktigaste i ditt liv? Kärnan i allt är att meningen med livet är olika för olika människor och genom att ställa frågor till sig själv så kan man vaska fram vad som är det viktigaste för just mig - och så kan man låta det vara vägledande i livet.

Jag tycker det känns som en jätteintressant men också jättesvår fråga att analysera. Standardsvaret är ju familjen och hälsan osv, men att hitta den konkreta kärnan i VAD i familjerelationen och hälsoperspektivet det är som är så viktigt är nog inte lika lätt att plocka fram. Jag ska tvinga sambon att tillsammans med mig diskutera fram och tillbaka i frågan så återkommer jag med svaret....:)

Att hänga med i samhället som förälder....

Jag hörde igår om en helt fruktansvärd händelse för ett föräldrapar. Det som känns allra jobbigast är att det mycket väl skulle kunna hända mig. Det är ju så mycket nu förtiden som man som förälder måste ha koll på och jag vet inte om jag alltid är så uppdaterad som jag behöver vara. I alla fall, så här var det:

En familj med två söner och deras föräldrar skulle åka på en längre bilresa och inför den så laddade mamman och pappan ner spelet Smurf Village på deras I-pads - för att ungarna skulle vara glada och nöjda antar man....Så påbörjades resan och ungarna spelade på. Efter ett tag upptäckte dock föräldrarna något hemskt - smurfarna i barnens spel körde skottkärror fulla med jordgubbar till det facila priset av 750 RIKTIGA SVENSKA KRONOR styck!! Den ena sonen hade fraktat jordgubbar för 10 000 kronor och den andre för 41 000! Sammanlagd summa 51 000 kronor! Man tror ju inte att det är sant..... Och alla experter är eniga: eftersom spelet inte är svenskt, och föräldrarna har godkänt spelavtalet (med de väldigt finstilta jordgubbspriserna) så har de inte en chans att få tillbaka några pengar utan de MÅSTE betala.....

Är inte detta ett scenario som vem som helst skulle kunna hamna i? Visst lever vi i ett samhälle där det är helt omöjligt att ha koll på allt? Och även när vi erbjuds att ha koll - tex via avtal på internet - så låter vi bli att läsa, eftersom vi ingår avtal nästintill dagligen och ibland flera gånger per dag, och läsande av avtal därför både är tidskrävande och känns lite "overkill".....

En motvikt till denna tanke slog mig när jag idag var på Junibacken med sambo och sonen Leon och mina två plastdöttrar Lova och Maxine. Junibacken är ju en underbar plats för såväl barn som vuxna och jag blir jättenostalgisk när jag kommer dit eftersom jag ju alltid varit en storläsare. När vi stod i bokhandeln så var jag - som alltid - supersugen på att köpa en bok till Leon. Jag bläddrade suget i en Tottebok och tänkte att det var en lämplig bok för hans ålderskategori. Men så slog det mig: Totteböckerna må vara aldrig så bra och kännas klassiska och ge mig goda vibbar, men det är ju en bok med nästan 40 år på sin nacke. Jag såg mig omkring för att se om jag kunde se några moderna varianter på Totte-temat, och det finns ju en hel del. Lite sorgligt att det är så här, att livet går vidare och det man själv älskade när man var liten helt plötsligt är gammalt och kanske till och med omodernt. Det är ju viktigt att man visar barnen det klassiska kulturarvet men det gäller ju att man samtidigt erbjuder moderna alternativ. Vem sa att det var lätt att vara förälder?

Ett tidspressat liv.....eller?

Jag tror alla föräldrar känner igen sig när jag säger att det är stressigt att ha barn och samtidigt arbeta heltid. Jag undrar bara om man kan resonera kring tid på samma sätt som man kan resonera kring lön och dess förmåga att aldrig riktigt räcka till. Jag menar så här:

När jag levde ensam så hade jag enbart min lön att förlita mig på. Den räckte, men inte till någon vidare lyx, och väldigt sällan hela månaden. Den sista veckan eller åtminstone de sista dagarna före barnbidrag så var man tom i kassan och det var ok - för man visste ju att det skulle komma mer. Nu när jag lever med en man och vi har två inkomster så är det konstigt nog exakt samma fenomen innanför våra väggar, fast nu har vi råd att handla mycket mer och mycket dyrare. Vi handlar och äter och betalar och går på i våra liv, och några dagar innan barnbidraget så är vi ganska tomma i våra plånböcker. Samma fenomen trots mycket mera pengar.

I vår familj har vi som jag tidigare beskrivit ganska många barn. Alla bor inte här hela tiden, men generellt har vi hela tiden fler barn än flertalet familjer. När vi känner att vi är "få" så är vi kanske tre barn hemma, och då tycker vi att det känns lite lugnt och lite lyxigt! De senaste veckorna har vi dock varit fyra barn hemma och jag och sambon har arbetat mer än heltid - av olika orsaker. Detta har slitit på oss och jag har inte haft särskilt mycket ork att göra annat än bara sitta och slöa i soffan när kvällen kommit och Leon somnat. (Ja, jag vet att jag får mer kraft om jag går och tränar men det har inte riktigt matchat att komma iväg där heller) Min tanke är här att jag vet att tvåbarnsfamiljer kan känna sig lika trötta och jag vet att vi kan känna oss lika utschasade när vi har alla sex barn här. Stressen/tidsbristen känns konstant - oavsett hur många barn man har. Det är i mitt tycke ingen större skillnad på hur upptagen man känner sig om man har sex barn omkring sig eller om man har ett. Det blir kanske lite mer att städa efter sex barn, men tiden är lika uppbokad. Samma fenomen trots mycket färre antal barn.

Min slutsats blir: jag väljer själv vad jag vill lägga mina pengar på och det är bara MITT fel att jag själv konsumerar bort den lön jag fått innan månaden är slut. Jag väljer också själv vad jag vill lägga min tid på och det är bara MITT fel att jag själv prioriterar min tid så att den inte räcker till och jag känner mig tidspressad.

Återstår att se om jag kan lära mig att konsumera mindre och omprioritera min tid. Känns sådär lätt måste jag erkänna.....men man vet ju aldrig.....