Att välja boplats...

Jag är en hemnet-addict....Det tar sig uttrycket att jag surfar runt - ibland planlöst, men ofta med uttalat syfte - och tittar på bostäder runtom i Sverige....villor i Lidköping ena dagen, sommarställen i Simrishamn nästa, Sveriges billigaste ena dagen och Sveriges lyxigaste andra.

Sambon och jag när en dröm om att, när alla barnen flyttat ut (ja kanske inte lille Leon eftersom han nog inte kommer flytta hemifrån förrän det är dags för sambon och mig att hamna på långvården) så ska vi flytta in i en vacker våning på Söder. Gärna med sjöutsikt.

Vissa dagar så pratar vi annars om att flytta till något större. Typ ett hus i närheten eller kanske något närmare stan. Igår såg jag ett perfekt boende för vår familj i Farsta. En sekelskiftesvilla på sammanlagt 350 kvadratmeter med nio rum och härligt kök för "bara" 10 miljoner.

Men vi landar alltid i samma slutsats. Vi bor kanonbra där vi bor. Lite trångt, men utformat för våra behov just nu, och det är billigt. Det är inte oviktigt. Vi har lust att leva också - och göra saker med och för våra barn. Resa till Bali eller London, gå på museum eller Junibacken (som ju kostar skjortan för en storfamilj), gå på restaurang nu och då....eller bara handla lite extra gott en fredagskväll.....

Alltså blir vi kvar i förortsradhuset uppe på berget, med innergården som är som gjord för små barn att springa ut och leka på och utsikten som (i alla fall innan träden fått löv) vetter mot sjön. Förortslyx när det är som allra bäst!

Nu börjar utflyktstiden....

...och det gör mig väldigt lycklig. Jag är en riktig sucker för sol och värme och jag älskar att packa utflyktskorgar och åka iväg med barn eller sambo eller både och.

När mina stora barn var små hittade jag ofta på små utflykter bara sådär....De pratar fortfarande om den lilla höstutflykten när vi gick till det som här kallas för Hundudden, och när jag mitt i promenaden plötsligt "hittade" en påse med något odefinierbart brunt i, bredvid stigen. De såg förskräckta på när jag öppnade påsen och smakade på innehållet. Vad de inte visste då när jag började äta - men skrattar åt nu - är att jag "planterade" påsen där och att den innehöll mjölkchoklad!

Andra favvisar under årens lopp är alla gånger då vi varit ute i snö och tidig vårsol och lekt och sedan kommit hem och jag snabbt fixat ihop våfflor som vi ätit sittande på berget utanför vårt hus....eller sommarutflykterna med nybakade kanelbullar och saft....När som helst - hur som helst. Utflykter gör mig glad.

Idag ska min kära sambo och min minsta lilla son och jag åka på utflykt till Bergsgruvans parklek på Söder har jag bestämt. Jag ordnar äggmackor och saft. Vi ska åka pendeltåg. Jag vet att Leon bara kommer älska parkleken där det finns ett tåg och rutschkanor och en stor klätterställning...Bara vetskapen om att han kommer att få en bra dag gör MIG lycklig!

Twitter....eller inte twitter....det är frågan....

Sitter precis framför teven och blir jätteupprörd över att Håkan Juholt tycker att det ska bli twitterförbud i riksdagen. Några moderater hade tydligen sett en Sverigedemokrat sitta i socialdemokraten Ylva Johanssons rum och diskutera, och twittrat om detta, något som fick flera socialdemokrater att gå i taket, och Juholt uttrycker att "sunt förnuft borde gälla men om det inte fungerar så måste det till regelverk" - underförstått att man inte ska twittra om det som händer i riksdagen!

Jag tycker att det är jättebra att vi har sociala medier som ökar genomlysningen i maktens korridorer och jag blir väldigt upprörd över att en partiledare i vårt demokratiska land överhuvudtaget vågar uttrycka sig på dylikt sätt. Demokratiseringsprocessen i arabvärlden har uppenbarligen inte gett någon effekt i huvudet på Juholt.....

Trivsel är mitt nyckelord.

Ja så har sambon och jag diskuterat fram och tillbaka kring frågeställningen Vad är det viktigaste i ditt liv? Det känns som sagt inte som något man hostar upp på en kafferast men vi fick till stånd lite "vaskning" kring de begrepp som vi spontant kände var viktiga, och det slutade med att sambons nyckelord blev "ödmjukhet" och mitt blev "trivsel". Med andra ord ska jag i alla situationer i livet välja enligt devisen "skapar detta trivsel för mig?". Jag tror att det är ett av flera viktiga ord jag skulle behöva tänka på i mitt dagliga liv, men det öppnar upp för intressanta vägval då jag till exempel står i konfliktsituationer. Kan man komma ihåg att tänka på trivsel om man hamnar i affekt? Kan sambon komma ihåg att tänka på ödmjukhet om han hamnar i affekt?

Hur gjorde vi då? Ja om du vill prova på själv så kan du antingen köpa Martin Ehdins bok Vad är det viktigaste i mitt liv? eller följa min amatörlista (uppspaltad enligt den tänkta gången beskriven i artikeln i Amelia). Enligt min mening blir det bäst resultat om någon annan får ställa frågorna och ta anteckningar medan du själv tänker högt - då är det lättare att jobba med sina tankar och man kan få respons som utvecklar tankegången.

1. Säg vad som är viktigt i livet - rent generellt.

2. Konkretisera VAD du menar med det du sagt var viktigt (tex om man säger Pengar - menar man att ha mycket pengar på banken eller att kunna köpa vad man vill?)

3. Av ovan nämnda kategorier - vad är viktigast för dig personligen? Välj tre eller max fyra.

4. Försök hitta nyckel- eller stödord som beskriver dina viktigaste kategorier och det som gör att kategorin kan fyllas med mening för dig.

5. Besvara frågan vad skulle det ge dig om du ägnade mer tid åt ....[dina nyckelord]? Skulle det ge dig mer mening med livet?

6. Vilket av nyckelorden väljer du som ditt ledord efter att ha resonerat kring vad de olika orden ger dig?

Hoppas det kan ge dig ett bra svar på vad just du tycker är viktigt i livet och hur det kan tillföra mer känsla av mening. Jag och min sambo ska försöka börja tänka på våra ord och låta dem vara tongivande....I mitt fall ska jag börja med en gång genom att gå ut i solskenet och umgås med Leon en liten stund - det ger trivsel!!!

Vad är det viktigaste i ditt liv?

När min kära sambo flyger - vilket är ungefär två gånger i veckan - så brukar han snappa med sig något trevligt magasin åt mig som väntar hemma. Denna vecka var det tidningen Kattis som jag fick i handen, och den innehöll flera sidor reportage kring en ny bok, en coachningsmetod och ett tänk med huvudfrågan Vad är det viktigaste i ditt liv? Kärnan i allt är att meningen med livet är olika för olika människor och genom att ställa frågor till sig själv så kan man vaska fram vad som är det viktigaste för just mig - och så kan man låta det vara vägledande i livet.

Jag tycker det känns som en jätteintressant men också jättesvår fråga att analysera. Standardsvaret är ju familjen och hälsan osv, men att hitta den konkreta kärnan i VAD i familjerelationen och hälsoperspektivet det är som är så viktigt är nog inte lika lätt att plocka fram. Jag ska tvinga sambon att tillsammans med mig diskutera fram och tillbaka i frågan så återkommer jag med svaret....:)

Att hänga med i samhället som förälder....

Jag hörde igår om en helt fruktansvärd händelse för ett föräldrapar. Det som känns allra jobbigast är att det mycket väl skulle kunna hända mig. Det är ju så mycket nu förtiden som man som förälder måste ha koll på och jag vet inte om jag alltid är så uppdaterad som jag behöver vara. I alla fall, så här var det:

En familj med två söner och deras föräldrar skulle åka på en längre bilresa och inför den så laddade mamman och pappan ner spelet Smurf Village på deras I-pads - för att ungarna skulle vara glada och nöjda antar man....Så påbörjades resan och ungarna spelade på. Efter ett tag upptäckte dock föräldrarna något hemskt - smurfarna i barnens spel körde skottkärror fulla med jordgubbar till det facila priset av 750 RIKTIGA SVENSKA KRONOR styck!! Den ena sonen hade fraktat jordgubbar för 10 000 kronor och den andre för 41 000! Sammanlagd summa 51 000 kronor! Man tror ju inte att det är sant..... Och alla experter är eniga: eftersom spelet inte är svenskt, och föräldrarna har godkänt spelavtalet (med de väldigt finstilta jordgubbspriserna) så har de inte en chans att få tillbaka några pengar utan de MÅSTE betala.....

Är inte detta ett scenario som vem som helst skulle kunna hamna i? Visst lever vi i ett samhälle där det är helt omöjligt att ha koll på allt? Och även när vi erbjuds att ha koll - tex via avtal på internet - så låter vi bli att läsa, eftersom vi ingår avtal nästintill dagligen och ibland flera gånger per dag, och läsande av avtal därför både är tidskrävande och känns lite "overkill".....

En motvikt till denna tanke slog mig när jag idag var på Junibacken med sambo och sonen Leon och mina två plastdöttrar Lova och Maxine. Junibacken är ju en underbar plats för såväl barn som vuxna och jag blir jättenostalgisk när jag kommer dit eftersom jag ju alltid varit en storläsare. När vi stod i bokhandeln så var jag - som alltid - supersugen på att köpa en bok till Leon. Jag bläddrade suget i en Tottebok och tänkte att det var en lämplig bok för hans ålderskategori. Men så slog det mig: Totteböckerna må vara aldrig så bra och kännas klassiska och ge mig goda vibbar, men det är ju en bok med nästan 40 år på sin nacke. Jag såg mig omkring för att se om jag kunde se några moderna varianter på Totte-temat, och det finns ju en hel del. Lite sorgligt att det är så här, att livet går vidare och det man själv älskade när man var liten helt plötsligt är gammalt och kanske till och med omodernt. Det är ju viktigt att man visar barnen det klassiska kulturarvet men det gäller ju att man samtidigt erbjuder moderna alternativ. Vem sa att det var lätt att vara förälder?

Ett tidspressat liv.....eller?

Jag tror alla föräldrar känner igen sig när jag säger att det är stressigt att ha barn och samtidigt arbeta heltid. Jag undrar bara om man kan resonera kring tid på samma sätt som man kan resonera kring lön och dess förmåga att aldrig riktigt räcka till. Jag menar så här:

När jag levde ensam så hade jag enbart min lön att förlita mig på. Den räckte, men inte till någon vidare lyx, och väldigt sällan hela månaden. Den sista veckan eller åtminstone de sista dagarna före barnbidrag så var man tom i kassan och det var ok - för man visste ju att det skulle komma mer. Nu när jag lever med en man och vi har två inkomster så är det konstigt nog exakt samma fenomen innanför våra väggar, fast nu har vi råd att handla mycket mer och mycket dyrare. Vi handlar och äter och betalar och går på i våra liv, och några dagar innan barnbidraget så är vi ganska tomma i våra plånböcker. Samma fenomen trots mycket mera pengar.

I vår familj har vi som jag tidigare beskrivit ganska många barn. Alla bor inte här hela tiden, men generellt har vi hela tiden fler barn än flertalet familjer. När vi känner att vi är "få" så är vi kanske tre barn hemma, och då tycker vi att det känns lite lugnt och lite lyxigt! De senaste veckorna har vi dock varit fyra barn hemma och jag och sambon har arbetat mer än heltid - av olika orsaker. Detta har slitit på oss och jag har inte haft särskilt mycket ork att göra annat än bara sitta och slöa i soffan när kvällen kommit och Leon somnat. (Ja, jag vet att jag får mer kraft om jag går och tränar men det har inte riktigt matchat att komma iväg där heller) Min tanke är här att jag vet att tvåbarnsfamiljer kan känna sig lika trötta och jag vet att vi kan känna oss lika utschasade när vi har alla sex barn här. Stressen/tidsbristen känns konstant - oavsett hur många barn man har. Det är i mitt tycke ingen större skillnad på hur upptagen man känner sig om man har sex barn omkring sig eller om man har ett. Det blir kanske lite mer att städa efter sex barn, men tiden är lika uppbokad. Samma fenomen trots mycket färre antal barn.

Min slutsats blir: jag väljer själv vad jag vill lägga mina pengar på och det är bara MITT fel att jag själv konsumerar bort den lön jag fått innan månaden är slut. Jag väljer också själv vad jag vill lägga min tid på och det är bara MITT fel att jag själv prioriterar min tid så att den inte räcker till och jag känner mig tidspressad.

Återstår att se om jag kan lära mig att konsumera mindre och omprioritera min tid. Känns sådär lätt måste jag erkänna.....men man vet ju aldrig.....

Kvällarna hos oss....

Ja det är inte alltid så himla muntert hos oss småbarnsföräldrar. Inte tråkigt heller men låt mig säga så här: orken tryter rätt rejält när man blir väckt kl 6 VARJE morgon....och ska göra allt som behövs i livet med såväl arbete, hushållsarbete, umgänge med familj och annat smått och gott. Jag och min sambo tycker väldigt mycket om varandra men mellan varven sliter vi vårt hår över hur man får ihop relationen när man lever ett sånt här liv....och sedan följer stunder då vi tillsammans planerar hur lugnt och skönt vi ska få det om sisådäringa 10-12 år , när Leon är självgående och vi inte har några andra barn än honom i hemmet och vi kanske har skaffat oss den där våningen på Söder och kan ägna våra söndagar åt museibesök och långa härliga stadspromenader.....:)

Imorgon är det jobb igen - då ska vi båda vara våra gamla vanliga aktiva och engagerade och drivna jag igen. Tills dess halvligger vi trött i soffan och bloggar respektive spelar spel i i-Phonen. Det är den nivå våra hjärnor orkar prestera på nu....

PS! Halv åtta hos oss med Almas meny var väldigt väldigt god! Det var ett ypperligt sätt att få alla ungar att äta mycket grönsaker att ha en förrätt som bestod av grönsaker och dip, men det gjorde oss så mätta att det blev en hel Tacopaj kvar att festa på under veckan som kommer....Yippeeee.....!!!!

Halv åtta hos oss....

Idag börjar vår familj med något riktigt roligt: Halv åtta hos oss :)

Det började som ett utkastat förslag från mig som jag inte riktigt trodde att mina (ibland lite slöa) ungar skulle nappa på. En kollega hade introducerat detta i sin familj som består av två nästintill vuxna barn, och med tanke på att mina barn är i ålder 10-17 så var jag inte alls säker på att de skulle vilja eller våga. Men nästan alla högg direkt och kände sig jättesugna. Så först ut idag är lilla Alma. Min lilla tioåring har ingen större matlagningserfarenhet så hon valde lite enkla rätter: grönsaksdip till förrätt, tacopaj till varmrätt och exotiska frukter med glass till efterrätt. Jag sitter just nu och hör hur hon huserar i köket - jätteseriös och jättenöjd med sitt val av mat! :)

Annars så är det i princip bara jag och min sambo som lagar mat i det här hushållet, men en liten liten förhoppning finns om att åtminstone de stora barnen ska uppleva att det är lite trevligt att laga mat och kanske göra det självmant efter det här :)

Nu ska jag gå och äta.....<3

Vad är det som bildar en personlighet - egentligen.....?

Jag, som är psykologilärare, vet ju att det diskuteras väldigt huruvida arv eller miljö är viktigast när en människa danas till sin personlighet. Det finns forskning som visar att tvillingar som separeras vid födseln eller strax efter och som senare sammanförs uppvisar extrema likheter vad gäller tycke och smak och rörelsemönster - vilket tyder på att vi ärver mycket av det som är "vi". Å andra sidan finns det forskning som visar att adopterade barn - utan blodsband till sina föräldrar - får större likheter med sina nya föräldrar än vad som är förklaringsbart....dvs - även miljö påverkar vår personlighet på ett väldigt starkt sätt.

Sedan finns det ju genderforskningen som visar att föräldrar behandlar sitt barn utifrån föreställningar om det kön barnet har: i en undersökning där man observerade nyblivna föräldrar och deras bebisar (som alla vägde runt tre kg vid observationstillfället) så såg man att flickföräldrar tog emot sitt nyfödda barn med utrop som "å vilken liten liten flicka...." samtidigt som pojkföräldrar med barn i exakt samma viktklass bemötte sitt barn med "du var en stor och stark pojke minsann...."! Genderforskningen har också visat att vi tenderar förstärka våra söner till typiskt "manliga" beteenden och intressen och våra döttrar till typiskt "kvinnliga" diton.

Sist men inte minst finns ju syskonforskningen som hävdar att platsen i syskonskaran avgör om man blir tävlingsinriktad eller mjuk, ledare eller ensamvarg.

Vart vill jag komma med detta resonemang då? Jo, jag har fyra barn som alla är sprungna ur mina gener och uppfostrade av mig (dock inte enbart, men ändå....)....och ingen är den andra lik. Tre är söner och inte ens de är särskilt lika varandra. Återstår att skylla alla olikheter på deras olika placering i syskonskaran, men det köper inte jag. Det kan inte vara placeringen i syskonskaran som gör att min äldsta son, som idag är 17, älskade att leka riddare och tjuv och polis när han var liten medan hans yngre bror som är 14 idag helst lekte att han var en dinosaurie eller något annat väldigt farligt rovdjur och att deras nu tvåårige lillebror formligen ÄLSKAR alla motorfordon och inte pratar om annat än om bilar, flygplan, tåg och motorcyklar.

Vad är det som bildar en personlighet - egentligen? :)

nelly.com

Jag har blivit nelly.com-beroende. Det är inte klokt hur mycket fina saker de har på sin sajt. Jag vill ha allt. Och särskilt sugen är jag förstås på vår- och sommarkläderna - och skorna - (bara för att det är isigt och snöigt och dunderkallt ute fortfarande....)

I vilket fall som helst så ville jag tipsa om en trevlig tävling som de har just nu - man kan vinna presentkort på 5000 kronor på deras sortiment om man löser en uppgift. Jag har precis klarat av den - det var lite trixigt men till slut lyckades jag!!! :)

Gå in på: http://www.anp.se/newsletter.asp?sqid=1113523&sid=464558417847475F407449465043 och scrolla ner i nyhetsbrevet till slutet så hittar ni tävlingen....

I väntan på att jag ska inkassera min vinst så lägger jag upp en vill-ha-bild från deras sortiment....och håller tummarna hårt hårt.....

Vi går mot ljusare tider...

...och då menar jag för att lilleman är på väg att bli frisk. Hur vet man det? Jo, för nu har han helt plötsligt hittat tillbaka till sin normala aktivitetsnivå och gamla morsan har inte riktigt hängt med....

Förutom att kissa på ryamattan i storarummet så har lille herrn idag hunnit med att riva ut jäääättemycket toapapper när han ville torka näsan, slita ut mattan i sitt rum för att han ville dammsuga UNDER (när mamma bara tänkte dammsuga ÖVER), stänga av och sätta på DVD:n (fast han mycket väl vet att det är den största dödssynden av dem alla) och så nu: kasta sig över mammas dator när mamma går ut och tar hand om diskmaskinen en kort stund.

Puh. Det ska bli lite semester att gå in och jobba ett par timmar i eftermiddag.....

Från nedkissat storarum till fest....

...eller i alla fall planering för en god middag.

I helgen kommer min sambos äldsta dotter med respektive hit. Hon fyllde år i går - Grattis! - och vi har bjudit hit hennes bror och hennes farmor och farfar för att vi alla ska äta lite gott och fira henne.

Jag gillar familjemiddagar mer än något annat men jag känner ibland att jag inte får till det så som jag skulle vilja, vare sig när det gäller dukning eller maten eller för den delen stämningen heller. Det tråkiga är att om jag frågar min familj så visar det sig nästan alltid att det är jag som har alldeles för höga krav på mig själv, och att alla andra varit supernöjda med allt!

Nu ska vi då ha middag igen och jag funderar över 1. hur jag ska kunna duka lite bättre än förra gången då duken inte täckte hela bordet....:) (vårt bord blir nämligen väldigt långt när vi lägger in iläggsskivan, vilket är ett måste nu när vi ska vara 12 stycken) och 2. vad vi ska servera som är lättlagat och jättegott och passar alla, såväl unga som gamla och gravida (det är INTE jag som är gravid...det räcker nu :) )......

Tips mottages tacksamt. Under tiden ska jag surfa runt och titta på inspirerande dukning och menyförslag samtidigt som min fortfarande sjuke lille son ligger bredvid mig i soffan och kollar Bolibompa....:)

Potträning

Det har en längre tid varit dags att ordentligt börja potträna mitt fjärde barn men det visar sig då att potträning är inte något som görs lika lätt hos varje barn. Min första son Simon - som idag är 17 och världens tröttaste - var jättesnabb på att fatta galoppen och var helt blöjfri dagtid när han var 1.5 och helt blöjfri nattid när han var 2. Elias - som idag är 14 - och Alma - som snart fyller 11 - var lite mer normala. De pottränade och det blev väl en och annan liten olycka men inget värt att nämna.

Så kommer då lille Leon in i våra liv. En jätteintelligent och rolig kille som idag - när han är 2 år och 1 månad - pratar fyra-fem-ordsmeningar och är jätteduktig på att förstå såväl skämt som allvar....men inte hur det förhåller sig med relationen kiss-bajs-potta.....

Idag vaknade han med ett ryck och började genast beklaga sig över att blöjan gjorde ont och jobbade frenetiskt med att få av sig såväl pyjamas som blöja. Med lite hjälp från mig var han snart frigjord från blöjan och tog istället på sig pyjamasbyxan enbart. Jag kan förstå att det är skönt, men som mor vill man ju gärna slippa det som sedan hände.

Ner till kök och storarum, under förmanandet "glöm nu inte att du inte har blöja på dig". Jag börjar plocka fram frukost medan Leon ställer sig i storarummet och tittar på Bolibompa. Plötsligt ropar plastsyster "Nej nej nej"! Jag springer in till storarummet....bara för att se lille Leon stå rakt upp och ner som om inget händer medan det formligen skvalar utmed benet av kiss som snabbt sugs upp av den fina ryamattan under honom......

Vad göra? Varje gång jag försöker visa honom på pottan så skriker han hysteriskt. Han vill inte sitta på toaletten heller, men han gillar inte blöja och vill gärna vara blöjfri. Det är ju bara så synd att han inte hajar att om man ska vara utan blöja så måste man också gå på pottan eller toaletten. Det passar sig liksom inte att bara kissa rakt upp och ner där man befinner sig - om man uttrycker sig milt....

ShabbyChic har kommit in i mitt hus

Jag är en person som har väldigt svårt att vara inaktiv. Det närmaste lugn och ro jag kan komma är när jag sitter i soffan med min laptop och surfar runt på intressanta sajter samtidigt som jag sneglar på teven. När mina barn är sjuka blir det således ibland lite lappsjuka på mig. Igår och idag löste jag dock detta problem väldigt bra.

När Leon legat avtrubbad framför teven har jag först surfat runt och tittat på inspirerande heminredningssajter med jättefina ShabbyChic-miljöer, och sedan gick jag kaxigt till verket i mitt eget hem: med hjälp av lite gammal restfärg från vår väggmålning i storarummet målade jag först en tidningskorg (som inte blev jättebra på bara en strykning utan behöver ytterligare fix innan jag vill visa den) och sedan en liten ful mörkbrun kruka.

Lite sandpappersslipning och ett spetsband senare fick jag en alldeles bedårande liten ShabbyChic-kruka! Jag är jättenöjd, och det här var sannerligen inte sista ShabbyChic-detaljen i vårt hem....i alla fall om jag får bestämma....- och det får jag nog för det mesta...:)

Inspiration till min kruka fick jag genom diverse härliga ShabbyChic-bloggar och -butiker....tex krukorna nedan som är från http://www.magasinkrantz.se

Sjukdom sjukdom sjukdom

Ja hur överlever man livet som småbarnsmamma med vabbande och smittor och sömnlösa nätter och oro - och hur får man förhållandet att klara de påfrestningar som uppstår och hur klarar man att möta de problem som uppstår på arbetet och vad känner de stora barnen?

Livet som småbarnsförälder är kantat av dåliga samveten och upplevelser som man helst skulle vilja vara utan. Jag hann jobba tre dagar efter sportlovet innan min lille gosse fick 40 graders feber och jag insåg att jag inte skulle kunna gå till jobbet på ett antal dagar - IGEN! Alltsedan han började på dagis så har jag fått varva arbete med vabb på ett sätt som gör att jag nästan skäms över att möta mina kollegor. Särskilt tungt känns det eftersom jag har en arbetsledande befattning då jag känner att jag borde vara närvarande ALLA dagar för att ha kontinuerlig koll på vad som händer. Men vad gör man som småbarnsförälder? Man kan ju inte välja bort sitt föräldraskap. Och förresten så vill jag inte det heller.

I onsdags insjuknade Leon i hög feber. I söndags åkte jag med honom till närakuten i Huddinge för han hade försämrats i andningen, och där fick han utlåtandet lunginflammation. Vi fick inhandla antibiotika och åka hem med vetskapen om att veckan som kommer skulle bli en vabbvecka.

Det första som händer är att min sambo uttrycker enorm oro över att behöva vara hemma eftersom han - som också har en arbetsledande befattning - har en vecka fylld av viktiga möten. Jag har ju också en vecka fylld med viktiga möten, men där och då bestämde jag mig en gång för alla: NÄR MITT BARN ÄR SJUKT SKA JAG INTE TVEKA EN SEKUND ÖVER VAR JAG SKA BEFINNA MIG! Jag är ju först och främst Leons mamma. Jag vill finnas hos honom när han är sjuk och jag vill vara den som tar hand om honom. Jag är till för mina barn och mitt jobb är till för att jag ska kunna göra det bästa för mina barn - det är inte tvärtom.

Sedan talade jag idag med en av mina kollegor och fast jag hade bestämt mig för ovanstående, så hör jag mig själv ursäkta mig för att jag nu är borta och att jag inte gjort vissa saker och glömt bort andra osv., varpå hon så underbart svarade: Men vi är ju faktiskt fler här som borde kunna göra det där när du är borta!

Hon har rätt. Jag har rätt. Det är viktigt att det flyter på jobbet, men det ska inte vara avhängigt av om jag är där eller inte. Jag ska kunna ta hand om det viktigaste jag har, och jag ska göra det utan att känna press.....

Bilden visar för övrigt hur bra man kan ha det då man är sjuk: då är det soffan och Ballerinakex som gäller....och det går ju inte av för hackor :)

Nytt försök

När det nya året 2011 startade, bestämde jag mig för att på ett seriöst sätt försöka blogga om mitt liv som mamma. Jag valde blogg.se som portal för att det kändes som en enkel adress att hitta till, men var inte nöjd med vare sig utseendet på bloggen eller de möjligheter som fanns att utforma en egen stil på bloggen, så efter tre inlägg så självdog mitt intresse.....

Men NU NU NU så har jag bestämt mig för att jag visst ska blogga - och det ska vara på en härligt kreativ bloggportal som ger mig chansen att uttrycka mig såväl visuellt som verbalt. Se här: mymammamialife.blogspot.se :)